Jag har lovat att skriva öppet om mitt liv och vad som jag anser är något väldigt personligt och som få människor i mitt liv vet om...
Denna gång handlar det om något som nästan alla människor har mer eller mindre.

Det handlar om depression.

När jag var i ett förhållande långt tillbaka i tiden, så blev jag som sagt deprimmerad och hade svårt med skolan.
Jag tog aldrig tag i problemet utan sköt det åt sidan. 
Jag gjorde det jag skulle och kämpade på så gott jag kunde..
Jag kom in på högskolan och skulle börja plugga till sjuksköterska, men då kom den dagen, då jag inte orkade kliva upp ur sängen längre...

Jag mådde så dåligt och var så utmattad. Jag hade kämpat för länge med att vara stark inför andra och 

hjälpa andra att mitt eget mående kom åt sidan. Jag blev så dålig att jag fick psykologisk hjälp för att kunna

bearbeta allt. 

Jag fick diagnosen PTSD (post traumatisk stressyndrom)

Jag var sönderstressad och genom de trauma jag hade gått igenom några år tidigare som var obearbetad gjorde att jag gick in i väggen me huvvet före å de blev en rejäl smäll...

Idag mår jag bra och lever livet som om detta aldrig hade hänt. Men det är något som lever kvar inom mig och gör sig påmind när jag är bland mycket folk eller på stora tomma torg.

Ni som har följt eller läst bloggen, så vet ni att min son gipsas om 1 gång per vecka..

Satte mig ner när jag kom hem för att kolla hur många gånger vi varit där

sedan han var ca 1 månad gammal

å han har blivit gipsat exakt 7 gånger!! 
De var 7de gången denna gång som han fick nytt gips...

Jag trodde de var 5 elr 6 gånger bara...
Men så var inte fallet...
Ska dit igen nästa vecka för omgipsning för 8:de gången 

och jag vet inte hur många gånger till det kommer att bli innan det är klart faktiskt.
Vet att han kommer att vara gipsad efter operationen som kommer att ske, 

å då är det ett byte efter 7 - 10 dagar.

Sen är det äntligen över med gipsandet faktiskt.

Längtar till den dagen de tar av gipset för sista gången :D

Då ska de firas :)
Tycker så synd om honom när de håller på med hans små fötter.

Men jag vet att det är för hans bästa och för att han ska ha en möjlighet att gå senare.

Nu blir det en lugn eftermiddag framför datorn å kvällen kommer också att bli lugn.

Imorgon är det dags för tvätt, å då nere i tvättstugan, då vi behöver torktumlaren å torkskåpet :)

Näe, nu blir de lit film å ryggläge...
Puss