Jag har lovat att skriva öppet om mitt liv och vad som jag anser är något väldigt personligt och som få människor i mitt liv vet om...
Denna gång handlar det om något som nästan alla människor har mer eller mindre.

Det handlar om depression.

När jag var i ett förhållande långt tillbaka i tiden, så blev jag som sagt deprimmerad och hade svårt med skolan.
Jag tog aldrig tag i problemet utan sköt det åt sidan. 
Jag gjorde det jag skulle och kämpade på så gott jag kunde..
Jag kom in på högskolan och skulle börja plugga till sjuksköterska, men då kom den dagen, då jag inte orkade kliva upp ur sängen längre...

Jag mådde så dåligt och var så utmattad. Jag hade kämpat för länge med att vara stark inför andra och 

hjälpa andra att mitt eget mående kom åt sidan. Jag blev så dålig att jag fick psykologisk hjälp för att kunna

bearbeta allt. 

Jag fick diagnosen PTSD (post traumatisk stressyndrom)

Jag var sönderstressad och genom de trauma jag hade gått igenom några år tidigare som var obearbetad gjorde att jag gick in i väggen me huvvet före å de blev en rejäl smäll...

Idag mår jag bra och lever livet som om detta aldrig hade hänt. Men det är något som lever kvar inom mig och gör sig påmind när jag är bland mycket folk eller på stora tomma torg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vrf känns det som att någon ska hämta våra yngsta för?? Jag gör allt för honom. Leker med honom, pratar med honom, matar honom m m men ändå känns de int som han e min :'( Dessa känslor sliter mitt hjärta itu :'( Det gör så ont i mig att känna såh...

Å ja försöker me tillförsikt att blicka fram emot nästkommande dag... Tar en dag i taget å försöker att int stressa allt för mycket men livet som 2 barnsmamma kan va stressigt ibland. Man får försöka att prioritera det som är viktigast och försök...

Jag känner mig sliten och nere som aldrig förr :-( Jag känner inte igen mig själv som det är nu :-( Det är en skrämmande känsla som jag inte kan ta bort men som jag hoppas kommer att försvinna med tiden och med den hjälp jag får. Det är som värst ...

Idag va de då dags å sätta igång me träningen igen... Ska försöka träna imorgon igen å försöka hålla igång nu. Det är skönt å känner att man gör något bra för kroppen. Nu kanske man orkar mer å till å med kan börja leva sundare sen också... Mina d...

Imorgon är det dags för möte på förskolan och diskutera sonens tider. Han kommer att få gå längre på förskolan fr.o.m. måndag och detta pga att jag har min förlossningsdepression. Har själv även fått tid till läkarn nästa vecka då kuratorn tyckte...