Jag känner mig sliten och nere som aldrig förr :-( Jag känner inte igen mig själv som det är nu :-( Det är en skrämmande känsla som jag inte kan ta bort men som jag hoppas kommer att försvinna med tiden och med den hjälp jag får.

Det är som värst på eftermiddan/kvällen :-/ På mornarna går jag mest på rutin, frukost till barnen å sen ska kläder på, men på helgerna får de ha pyjamas på sig lit längre ;-)

På vardagarna är det fullt upp ändå på morgonen. Äldsta sonen ska göras klar för dagis å hans dagisväska ska packas så han får med sig ombyte m m
Å dessutom om 1 vecka ska han börja gå längre på dagis. Det kommer att underlätta läkningsprocessen för en annan så man får möjligheten att bearbeta allt på ett annat sätt å han får vara med sina kompisar på dagis också :-) <3

Jag försöker bearbeta å förstå allt detta på mitt eget sätt och det sliter på en att må dåligt både fysiskt å psykiskt framför allt :-(

Men jag försöker å jag kämpar varje dag...

Puss